2006-11-26

Kamelhårskappan, Prelude

Bänken. Bänken där mitt i stan. Mellan betongpelare och mossiga kullerstenar. Bänken som står där som ett minimalistiskt monument över en för längst bortglömd inkompetent arkitekt. För vem annan än en arkitekt skulle komma på att placera en bänk i denna sorgliga ursäkt för ett torg. Ett namnlöst sterilt stenbrott mellan bilars brus och tågens dånande.

Regnet var inte hårt, vinden obefintlig och temperaturen var nära noll. Periodvis övergick regnet i någon snöblandad sörja som smälte så fort den nådde en yta att lägga sig på. Klockan hade passerat midnatt och trafiken glesades ut. Snart var det bara nattbussarna och Taxi som fortfarande stänkte ned för de blöta gatorna.

Bänken var inte tom, men människan som satt på den kunde lika gärna varit det. Om någon brytt sig med att kolla hade de kunnat notera att han praktiskt taget inte hade rört sig sen tidig eftermiddag. Människor som hastat förbi under kvällen hade knappt noterat hans närvaro och de få blickar som riktats åt hans håll hade sett rakt igenom honom. A-lagare hade de uttalat med en lätt rynkning av ögonbrynen. A-lagare och utslagen. En tiondels sekund. Så snabbt döms vi. En tiondels sekund senare är ett människoöde kategoriserat och sorterat. En A-lagare. Dömd och förkastad. Ibland med en gnutta medkänsla, ibland bara med äcklad likgiltighet. En "sån". Våra mentala lådor är djupa och skoningslösa. Brutala. Slutgiltiga. Ändå var alla snabba fördömanden och förkastanden fel. Hade han fått mer än en tiondels sekunds uppmärksamhen hade en helt annan och kanske mörkare sanning framträtt. Fel. Men ändå rätt. Vem har facit?

Människan på bänken hade en beige kamelhårsrock, svarta, en gång välpressade byxor och alldeles för tunna skor. I struket och kemtvättat skick hade han passat bättre in på en guide rouge restaurang med ett glas årgångschampagne än här på A-lagsbänken, men det var i en annan tid. En annan verklighet. Som nu var framstod hela hans väsen som en omöjlig kontrast. Den stora starka framgångsrika karismatiska människan, utkastad från himmelriket och fråntagen vingar och gloria. Utskickad, utblottad och förnedrad. Det var en människa som hamnat så långt ned det gick. I handen höll han en halvflaska Explorer och av hela hans framtoning var det tydligt att det bara var den senaste i en lång rad likadana. Men. Den var oöppnad. I mer än 6 timmar hade han suttit där på bänken och klamrat sig till flaskan. Den var fortfarande oöppnad. När han köpt den i eftermiddags hade han först inte fått handla på systemet. En säkerhetsvakt hade vänligt men bestämt tagit honom i armen och föst ut honom framför ögonen på alla påskhandlande Svensson med korgarna fulla av starköl och OP. Först på tredje bolaget lyckades han att framstå som så nykter att han fick köpa ut. Han hade redan känt hur illamåendet och skakningarna, suget efter rus, eller bedövning, börjat rida honom. Han hade lyckats hålla det undan länge nu. Han mindes snart inte hur länge det var sen han hade en helt nykter dag. 2 år? 3? Så fort han kommit sig ut ur affären ville han ta en första slurk, ge kroppen vad den så desperat behövde. Ge hjärnan den filt av glömska som höll mardrömmarna undan. Något hade hindrat honom. Ingen klar tanke fanns i hans huvud, men något förhindrade att flaskan öppnades. Han hade stoppat ned den i en av de stora fickorna i kamelhårskappan och börjat ett planlöst irrande runt u gator han knappt kände, all uppmärksamhet och all energi fokuserad på den märkliga process som börjat i honom.

2006-07-17

Omoral?

Vi hämtar hem våra medborgare från Libanon. Det är ju snällt på sätt och vis. Vi tar hand om våra medborgare när de är i fara. Visa handlingskraft och reagera kraftfullt. Vi gör det, norrmännen gör det, danskar och fransmän gör det. Hämtar hem sina medborgare från det där hemska. Men de som är kvar då? Libaneserna? De flesta libaneser är lika oskyldiga som svenskarna... som fransmännen... ja definitivt mer oskyldiga än fransmännen egentligen... Hur kraftfullt reagerar vi för att hjälpa libaneserna? Ett litet försiktigt knack på axeln till storebror Israel och en försynt fråga om det inte räcker snart?

Jag ser 2 bröder. 2 stolta, envisa, kompromisslösa bröder. Samma skrot och korn, envisa till döden. De gör anspråk på samma gnutta sandlåda. Utifrån begriper vi egentligen inte vad de bråkar om. Vi stödjer än den ena, än den andra, vem vi stödjer beror på vem som senast slog en spade i huvudet på den andre. Den ena är en storebror och borde veta bättre, den andra en lillebror som kommer med ständiga tjuvnyp. De känner varann så väl, vet precis vad de skall göra för att reta mest möjligt. Lillebror är värsta retstickan, storebror har mest Makt. Och borde veta bättre. Vissa stödjer bara den ena, andra bara den andra. Vi ser att de bråkar, bröderna, vi ser att deras familj lider, men vi ser inte vad vi kan göra.

Var är Pappa? Var är Mamma? Eller rektor, var är rektor? Någon vuxen måste ta tag i dessa 2 bröder, ta dem i öronen och släpa in dem till Rektor för ett ordentligt samtal med kvarsittning. För båda två. Och skriva på tavlan; Jag skall inte slå min bror, jag skall inte slå min bror... så många gånger att det sitter.